Hur får en nyhet såpass stort allmänintresse att namnpublicering är okej, frågar jag mig.
Den senaste tiden har det skett flera namn- och bildpublicering på personer som är dömda och i vissa fall misstänkta för brott.
Jag är för namnpublicering och anser att tidningarna överlag är för försiktiga att hänga ut personer.
I exemplet om skolmassakern i Finland anser jag dock att medierna var för snabba med att publicera namn och bild. Jag har svårt att se att de svenska medierna var så säkra på att det var, den då levande, mannen som stod bakom skolskjutningen. I samma fall ville ju mördaren ha uppmärksamhet, och ska vi bjuda på det? Jag är tveksam och det lämnar en bitter eftersmak i min mun.
Vi lever i en tid då man med rätt källor kan få tag i det mesta, vem som gjort vad, och hur, från hemmet. Hagamannens och den tyska kvinnans identitet publicerades först på ett Internetforum innan de dök upp i tidningar. Tråden om Arbogamorden har på Flashback haft över 2 500 000 miljoner visningar, och då bilden på kvinnan publicerades omaskerad tippar jag att minst 500 000 personer redan då hade sett kvinnan, då hon länge hade öppen profil på bland annat Facebook.
Hur som haver, tidningarna sorterar vilka nyheter som ska lyftas fram och belysas för allmänheten. Därefter kan de trycka på så att de får till stånd en namnpublicering. Är det skillnad på brott och brott eller människa och människa? Jag är rätt så övertygad om att tidningarna aldrig skulle ha publicerat Hagamannens namn och bild om det hade varit en man med utomeuropeiska rötter. Som stöd för detta ber jag er jämföra Hagamannens brott med den s.k. Smygaren som jag tog upp i mitt förra inlägg.
En grej som äcklar mig och som vi säkert kommer att få se mer av i framtiden är "penga-publicering". Aftonbladet ägnade sig åt det förra veckan då de publicerade namn och bild på den unge man som är misstänkt för mordet på 20-åriga Nathalie i pappersupplagan av tidningen men ej på deras webbsida.
Expressen pungar ut hundratusentalskronor för att få gå ut med att Sanna Bråding är den kändis som dömdes för narkotikabrott.
Varför gör tidningarna så? Givetvis är det som så att nyfikenheten hos allmänheten är lönsam.
Om den artist som är misstänkt för två fall av misshandel hade varit exempelvis Thorsten Flinck hade det garanterat stått i tidningarna redan. Nu ska det bli väldigt intressant att se om tidningarna vågar gå ut med att en svart artist har misshandlat en svensk tjej. Allmänintresse saknas knappast.
Jag tycker det är fel att göra skillnad på folk och folk. Vi är väl alla gjorde av samma skrot och korn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Johan,
Ett välskrivet inlägg!
Jag märker att frågan om publicering av nationellt/etniskt ursprung är något som du har funderat över.
Du verkar säker på att t.ex. hagamannens identitet inte hade offentliggjorts om han varit av utländskt ursprung. Men det finns ju ändå en rad exempel på fall där identitet publicerats på "icke-svenskar". Anna Lindhs mördare Mihailovic och HIV-mannen är ett par exempel ... Jag tycker mig inte kunna se samma tydliga tendens som du.
Du tar även upp nätpubliceringen av obduktionsbilderna på barnen i Arbogamordet och hur "gammelmediernas" publiceringar inte längre blir så avgörande för vad som kommer ut och inte. I just det här sammanhanget kan man väl i alla fall konstatera att det inte var särskilt många visningar av bilderna, innan medierna talade om att de fanns på nätet ... Ibland ekar det därför lite ihåligt om mediernas "ansvarsfulla hålling" och deras etiska ställningstagande.
Frågan är var gränsen för ansvaret går.
//Mia
Jag antar att du till viss del har rätt när det gäller tillgång till bilder på förövare på nätet. Det är säkert lättare att ta ställning för en bildpublicering om man vet att de redan finns för allmän beskådan på nätet.
När det gäller kvälltidningarnas sätt att dra nytta av allmänhetens nyfikenhet är jag inte ett dugg förvånad.
Om jag inte misstar mig bygger deras försäljning på lösnummer och jag förstår att det många gånger är marknadskrafter som styr. Varför annars Idolyra, melodifestivalsyra osv. ?
Personligen tycker jag att de går för långt, inte minst om man tittar tillbaks på hur de agerade under Tsunamin.
God fortsättning,
Susanne L
Jag tycker ditt resonemang kring pengapubliceringar är intressant och mycket viktigt. I ett allt hårdare medieklimat tror jag dock att vi bara har sett början av det här.
Hur vida det stämmer att tidningarna är mer angelägna om att publicera folk av svenskt ursprung är jag tveksam till men ett intressant ämne det är en intressant vinkling. Det här skulle jag vilja undersöka mer noggrant för att se om det finns substans i dessa påståenden. I så fall är det mycket allvarligt.
Kanske är det ett resultat av tidningarnas rädsla för att stämplas som rasistiska som ligger till grund?
Det är säkert så att medier i vissa fall är extra försiktiga med att hänga ut folk av icke-svenskt ursprung, men jag måste hålla med Mia om att det finns gott om exempel på motsatsen också.
Du refererar ju tidigare i inlägget till Flashback. Där pågår ständigt diskussionen om huruvida media medvetet mörkar brottslingars etniska ursprung, och det råder ett stort konsensus om att så är fallet. Kanske är det där du fått upp ögonen för den här frågan?
Flashback är intressant, och viktigt, därför att det ger utrymme för åsikter och resonemang som inte anses helt rumsrena att ta upp i massmedia.
Men på samma gång är det livsfarligt. Massmedia må vara vinklat och onyanserat i många frågor, men Flashback är minst lika illa, bara åt andra hållet. Där är invandrarna roten till de flesta problem, och alla droger ofarliga.
Det krävs ruggig disciplin och kritiskt tänkande för inte fastna i Flashbacks sanning på samma sätt som en del fastnat i "PK"-tänket, utan inse att sanningen antagligen ligger någonstans däremellan.
Skicka en kommentar