torsdag 6 november 2008

Blogginlägg #3

Jag erkänner utan minsta förbehåll; jag är en sucker till att läsa självbiografier, böcker om verkligheten och annat krims-krams som är förankrade i en värld som jag inte lever i, men som vissa tydligen lever.
Jag fascineras av historier med rötter i verkligheten. Böcker som berättar hur det är och har varit.
Jag har läst många böcker, båda bra och dåliga, men ska försöka hålla mig någorlunda inom ramarna och avhandla Lasermannen och El Choco.

"Based on a true story"...det är något lockande med det. Men samtidigt är jag fullt medveten om att bokens endast är baserad på en verklig händelse, sedan är den garanterat kryddad med pulshöjande kapitel som är ren fiktion och lögn. Men likföblådat, "Based on a true story"-tricket fungerar på mig. Samtidigt som jag köper en självbiografi eller ett litterärt verk som påstås ha förankring i verkligheten, rinner det jag läst av mig direkt jag är klar med den. Det finns inte en chans att jag skulle referera till El Choco om jag någon gång hamnade i en vild diskussion om standarden på Sydamerikanska fängelser. Inte heller tror jag att alla tjejer som bor i en husvagn och blir sexuellt utnyttjande som barn blir amerikanska porrskådespelerskor som Traci Lords skriver om. De skriver sin historia, men det finns oftast två sidor av ett mynt. Böckerna är för mig spännande, gripande och en perfekt stund för underhållning. Men inte mer än det.

Om jag ska hitta ett undantag är det Gellert Tamas bok om Lasermannen. Den är briljant, och då jag var lite väl ung för att slaviskt följa nyhetsrapporteringen kring fallen, gav boken mig nyttiga kunskaper om hur landet låg under början av 90-talet. Men även här finns saker som är skrivna på ren och skär rutin. Som att Lasermannens största misstag var att hoppa av plugget. Eller dramatiseringen av händelseförloppen. Det hade blivit mer trovärdigt om Tamas skrivit fakta, istället för att "Bengtsson satt och drack ett starkt kaffe och tänkte...".
Kontrasterna i boken är suveräna och den kopplar hela tiden samman det politiska klimatet med Lasermannens handlande.
Storyn är ju så fantastisk så det går knappt att misslyckas. Språket har vissa brister, bland annat de detaljerade romanbeskrivningarna som jag inte riktigt tycker om.
Från en intervju med Gellert Tamas berättar han att han hade över 700 tätskrivna sidor med material efter sina möten med Lasermannen.
"Ausonius hade tigit och ljugit i nästan tio år; nu bubblade berättelserna ur honom. Han talade detaljerat om mordförsöken och bankrånen, om förberedelserna, inköpet av mordvapnet, flyktvägarna. Men han berättade också om hur han blev inspirerad av Ny Demokrati, om sin favoritpolitiker Ian Wachtmeister, om hur han ansåg sig ha en sorts mandat och folkligt stöd för attentaten."
Vad är det som säger att just detta, tio år efteråt, är sanningen och inte ännu en lögn? Jag är tveksam, men jag tror detta har påverkat mig att svälja den någorlunda hel och ren:
"För en gastkramande och djuplodande verklighetsskildring av Sverige i början av 1990-talet som gör den närsynte samtidsbetraktaren klokare och eftervärlden upplyst."
Det var nomineringen till Guldspadevinnaren 2002.
Jag vill lita på media, jag vill tro att det jag läser är sant, och så länge man har fantasi kommer aldrig verkligheten överträffa dikten. Just därför passar det bättre att publicera en bok "based on a true story" än att skriva ett reportage, där man kanske måste stryka ett stycke för man har ingen täckning för påståendet. Aftonbladet hade i somras en artikelserier där man fick med en bilaga som var på ungefär 32 sidor som tog upp ett gammalt brott. Väldigt mycket läsvärde i den. Om Lasermannens historia berättades kommer jag inte ihåg, men det är väl det som blir kvar om man inte väljer att adjektivpynta berättelsen. Men hur långt är steget egentligen innan dessa kriminalhändelser ses som underhållning? Det är en fara i denna nya journalistik. New journalism har växt sig väldigt starkt på senare år, och jag tror inte att Truman Capote skulle vara upp över öronen förtjust i hur den ser ut i dag. Samtidigt förändras medielandskapet snabbt, och nu tror många att det som står på någon blogg är den totala sanningen och ingenting annat. Som sagt, det finns fler sidor av ett mynt. Jan Guillo säger att skönlitteratur ”är påhittade texter, mer eller mindre påhittade om det så är 1 – 9 eller 9 – 1. Journalistiska texter är inte påhittade texter. Det är skillnaden, ingenting annat.”
I Lasermannen slinker påhittade fakta och meningar in. Som att "polismannen tar upp en skrynklig sedel ur sin ficka för att betala för sitt kaffe".
- Samtliga bärande och viktiga citat är korrekta, men av dramaturgiska skäl finns det även citat som baseras på mina antaganden och som inte spelar någon annan roll än att föra historien framåt. De som är påhittade kan röra att någon har en fikapaus, då kan man låta någon säga att man ska ta en fika, säger Gellert Tamas.
Based on a true story var det. Lasermannen är baserad på en sann händelse, men inte tillräckligt sann för att den ska vara sann i egentlig mening rakt igenom.

Nu rinner mina tecken iväg. Jag lovade att beröra El Choco också. Den är okej. Även där en händelse som man inte kan misslyckas med. Men författaren har ett dåligt språk och boken känns väldigt snabbt skriven. Dessutom kan jag sätta min hatt på att den är väldigt diktad och kryddad. Det finns en amerikansk bok från samma fängelse. Jag har inte hittat den ännu, men jag skulle tro att El Choco är en svensk spegling av den boken.

Avslutningsvis vill jag tipsa om boken Shantamaran om ni diggar genren New journalism.