Blogginlägg#5

Förutom människans grundläggande behov, såsom mat, kläder och värme, så lyxar vi nu förtiden till det lite. Vi har bilar, då måste vi ha några som arbetar med att konstruera och utveckla fordon. Vi har journalistik för att människan är nyfiken, och därav behövs journalister. Min poäng är, världens första tidning kom ut 1605. Om vi backar bandet en smula till, för låt oss säga, år 1 lär människan ha fungerat som den gör i dag. Med lika många tår och fingrar i alla fall. Om det fanns journalister då är jag ytterst tveksam till, och med facit i hand så gick ju jorden faktiskt runt även då.
Behövs journalister? Nix, men de är en oerhört viktig kugge i den värld vi nu lever och verkar i.

I boken The Elements of Journalism av Kovach & Rosenstiel sågar de genast itu mina tankar med att det fanns springare som skickade nyheter vidare. Visst, det är väl en form av journalist. Men hoa är även atlet, bergsbestigare, informatör, reseledare, maratonlöpare, o.s.v.
Det är klart att vi behöver nyheter för att leva de liv vi lever, det är ju totalt omöjligt att kunna vara isolerad från nyheter, om man även räknar in sådant man hör från andra människor. Om man inte är eremit då.

Det ironiska i det, är att om du väljer att bli eremit 2009, kommer du bli uppsökt av medier och själv bli en nyhet på rekordfart.

Frågan om vilka journalistik är till för är inte längre lika självklar som den var tidigare. Förr var det lätt att säga att journalistik finns för att endera tjäna pengar eller för att upplysa befolkningen. I dag står läsarna för allt mer av materialet till exempelvis, tidningen och dess hemsida. Interaktivitet med läsare står högt upp på dagordningen hos de flesta medier. Läsare får sin egen spalt där de själva kan skriva nyheter, de kan publicera sin blogg på tidningens hemsida och kommentera artiklar.

Nyligen blev det känt att Original Gangsters tar över en hemsida som skriver artiklar och hänger ut dömda brottslingar. Detta tillsammans med ett hot om att företag som säljer läkemedel via internet bör sluta med detta, då gruppen även ska slå sig in på den marknaden. Internet blir, trots FRA-lagar och I-pred, mer och mer ett laglöst land. Jag arbetade själv på en dagstidning för tre-fyra år sedan då vi mottog flera dödshot mot två kollegor via internet. Det är helt enkelt lättare att vara tuff bakom en skärm.
Att upplysa och tjäna pengar är även i dag två stora anledningar till att starta en journalistisk redaktion. Men det kan även vara för att påverka och propagera. Men journalistik kommer från så många andra källor dessa dagar. Många företag satsar mer pengar och kraft på att få ut sitt budskap i en blogg skriven på dalig svenska av någon som kallar sig "Blondinbella" än att få det i tidningens modebilaga.
Jag är stolt de gånger jag skriver som journalist, men jag tror att det glansiga i att vara journalist får sig en törn varje gång man ser att Blondinbella är mer läst än ex. Mats Olsson på Expressen och en av landets bästa skribenter.

En grundsten som kommer flera gånger i boken är att journalister ska vara ärliga och inte rapportera om något annat än sanningen. Under hösten och vintern har det rasat två sådana debatter. Den första om att journalistiken blivit taffligare och fokuserar på fel saker, ex, att sportjournalister rapporterar mer om personliga skandaler och konflikter i laget än själva spelet. Journalisterna kontrar med att säga att sportjournalistiken aldrig förr har varit i närheten av att vara så välbevakad som den är nu och därför kommer nya sidor fram. Båda sidorna har säkert helt rätt, men de enas med att vara oeniga. I boken står det att den enkla sanningen är resultatet, att det blev 2-2. Hur det däremot gick till kan skilja sig på felra hundra sätt.
Den andra är om Liza Marklunds böcker, Asyl och Gömda som framställs som en sann historia när det i själva verket är en dokumentär med fiktion och en sanning med modifikation. Ungefär som "Ondskan" skulle jag tro. Det som skiljer dessa verk är att Ondskan kom ut i en tid då sanningsägare inte hade lika lätt att få kontakt.
Det är självklart att journalister ska rapportera om sådant som är sant. Men vart går gränsen mellan sanning och bullshit? Hur många gånger ska en tidning få rapportera om någon skandal en "världsberömd" artist gjort, då denne artist endast har en femteplats i en deltävling i Melodifestivalen och en sommarturné med Rix FM på sin meritlista? Sanningen förlorar ibland fighten mot cashen. Om tidningarna dessutom skulle våga namnpublicering lite oftare skulle Original Gangsters i dag inte sälja droger via en hemsida de lockar besökare p.g.a. att publicera sådant ingen annan media vågar.

Boken tar upp att journalister mer och mer blir ett affärsfolk och att detta påverkar journalistiken, dessutom att fler och fler vet inte vilka de arbetar för. Om det är för läsaren/tittaren eller för de som betalar annonspengar för att få synas. Boken som är väldigt bra, känner jag mig inte riktigt hemma med här. Jag tror inte, och hoppas inte, att jag träffat någon journalist som arbetat för någon annan än för läsaren. Om man har sympati för den andra sidan, kan man väl lika gärna starta en blogg..?