Förutom människans grundläggande behov, såsom mat, kläder och värme, så lyxar vi nu förtiden till det lite. Vi har bilar, då måste vi ha några som arbetar med att konstruera och utveckla fordon. Vi har journalistik för att människan är nyfiken, och därav behövs journalister. Min poäng är, världens första tidning kom ut 1605. Om vi backar bandet en smula till, för låt oss säga, år 1 lär människan ha fungerat som den gör i dag. Med lika många tår och fingrar i alla fall. Om det fanns journalister då är jag ytterst tveksam till, och med facit i hand så gick ju jorden faktiskt runt även då.
Behövs journalister? Nix, men de är en oerhört viktig kugge i den värld vi nu lever och verkar i.
I boken The Elements of Journalism av Kovach & Rosenstiel sågar de genast itu mina tankar med att det fanns springare som skickade nyheter vidare. Visst, det är väl en form av journalist. Men hoa är även atlet, bergsbestigare, informatör, reseledare, maratonlöpare, o.s.v.
Det är klart att vi behöver nyheter för att leva de liv vi lever, det är ju totalt omöjligt att kunna vara isolerad från nyheter, om man även räknar in sådant man hör från andra människor. Om man inte är eremit då.
Det ironiska i det, är att om du väljer att bli eremit 2009, kommer du bli uppsökt av medier och själv bli en nyhet på rekordfart.
Frågan om vilka journalistik är till för är inte längre lika självklar som den var tidigare. Förr var det lätt att säga att journalistik finns för att endera tjäna pengar eller för att upplysa befolkningen. I dag står läsarna för allt mer av materialet till exempelvis, tidningen och dess hemsida. Interaktivitet med läsare står högt upp på dagordningen hos de flesta medier. Läsare får sin egen spalt där de själva kan skriva nyheter, de kan publicera sin blogg på tidningens hemsida och kommentera artiklar.
Nyligen blev det känt att Original Gangsters tar över en hemsida som skriver artiklar och hänger ut dömda brottslingar. Detta tillsammans med ett hot om att företag som säljer läkemedel via internet bör sluta med detta, då gruppen även ska slå sig in på den marknaden. Internet blir, trots FRA-lagar och I-pred, mer och mer ett laglöst land. Jag arbetade själv på en dagstidning för tre-fyra år sedan då vi mottog flera dödshot mot två kollegor via internet. Det är helt enkelt lättare att vara tuff bakom en skärm.
Att upplysa och tjäna pengar är även i dag två stora anledningar till att starta en journalistisk redaktion. Men det kan även vara för att påverka och propagera. Men journalistik kommer från så många andra källor dessa dagar. Många företag satsar mer pengar och kraft på att få ut sitt budskap i en blogg skriven på dalig svenska av någon som kallar sig "Blondinbella" än att få det i tidningens modebilaga.
Jag är stolt de gånger jag skriver som journalist, men jag tror att det glansiga i att vara journalist får sig en törn varje gång man ser att Blondinbella är mer läst än ex. Mats Olsson på Expressen och en av landets bästa skribenter.
En grundsten som kommer flera gånger i boken är att journalister ska vara ärliga och inte rapportera om något annat än sanningen. Under hösten och vintern har det rasat två sådana debatter. Den första om att journalistiken blivit taffligare och fokuserar på fel saker, ex, att sportjournalister rapporterar mer om personliga skandaler och konflikter i laget än själva spelet. Journalisterna kontrar med att säga att sportjournalistiken aldrig förr har varit i närheten av att vara så välbevakad som den är nu och därför kommer nya sidor fram. Båda sidorna har säkert helt rätt, men de enas med att vara oeniga. I boken står det att den enkla sanningen är resultatet, att det blev 2-2. Hur det däremot gick till kan skilja sig på felra hundra sätt.
Den andra är om Liza Marklunds böcker, Asyl och Gömda som framställs som en sann historia när det i själva verket är en dokumentär med fiktion och en sanning med modifikation. Ungefär som "Ondskan" skulle jag tro. Det som skiljer dessa verk är att Ondskan kom ut i en tid då sanningsägare inte hade lika lätt att få kontakt.
Det är självklart att journalister ska rapportera om sådant som är sant. Men vart går gränsen mellan sanning och bullshit? Hur många gånger ska en tidning få rapportera om någon skandal en "världsberömd" artist gjort, då denne artist endast har en femteplats i en deltävling i Melodifestivalen och en sommarturné med Rix FM på sin meritlista? Sanningen förlorar ibland fighten mot cashen. Om tidningarna dessutom skulle våga namnpublicering lite oftare skulle Original Gangsters i dag inte sälja droger via en hemsida de lockar besökare p.g.a. att publicera sådant ingen annan media vågar.
Boken tar upp att journalister mer och mer blir ett affärsfolk och att detta påverkar journalistiken, dessutom att fler och fler vet inte vilka de arbetar för. Om det är för läsaren/tittaren eller för de som betalar annonspengar för att få synas. Boken som är väldigt bra, känner jag mig inte riktigt hemma med här. Jag tror inte, och hoppas inte, att jag träffat någon journalist som arbetat för någon annan än för läsaren. Om man har sympati för den andra sidan, kan man väl lika gärna starta en blogg..?
fredag 9 januari 2009
tisdag 9 december 2008
Blogginlägg#4
Under hösten har en debatt rasat om journalistiken i allmänhet och sportjournalistiken i synnerhet har blivit bättre eller sämre genom åren. De som är kritiska hävdar att journalistiken har blivit mer sensationslysten medan dess förespråkare säger att den är bättre nu och måste vara bättre då fler tar del av ett evenemang i dag än vad som gjordes för femton år sedan.
Jag vet inte, men jag tror att jag ligger några år framför i tänket än hos den vanlige mediekonsumenten (Anna, 35 år, har de ex. på TV4 Gävle). Båda sidorna har givetvis rätt. Tidningarna har inte längre någon begränsning, de kan fylla på med hur mycket fördjupningar och krimskrams som helst på webben. Samtidigt lever de på att kränga lösnummer och en skandalrubrik säljer mer än den om hunden som bet en man. Förr i tiden kunde tidningarna komma undan med att skriva om vilken sensationellt bra match Björn Borg gjorde i andra omgången av US Masters, då matchen inte gick på varken TV eller radio. I dag har man som konsument möjlighet att följa allt. Just i detta nu sitter jag och halvser på en Champions League-match. En match som säkert går på en dyr kanal hos Viasat, det har jag inte råd med. Jag ser den gratis på internet. Om min teve skulle braka samman kan jag höra den på radio. Om jag skulle tappa hörseln kan jag följa matchen via liveuppdateringar på ett hundratal hemsidor. Det som är farligt älskvärt med nätet är att allt finns att hitta.
Om jag hittar något i en tidning som jag finner intressant, och som jag vill veta mer om, vet jag ofta vad sin kan finnas och var man kan hitta det. Inte för att jag tycker att det är så oehört intressant, men för att ta ett lätt exempel; "Världsstjärnan misstänkt för misshandel" är en inte allt för ovanlig rubrik. Visst vill man veta vem denna stjärna är, men mest av allt vill jag vet historierna bakom. I en tid då nästan alla som besitter en gnutta star quality har en blogg och/eller Facebook hittar man ofta nyheterna där. Om inte Papa Dees fru hade bloggat så mycket om och efter den påstådda misshandeln hade medietrycket aldrig varit så hårt på dem.
De sociala medierna sätter gammelmedierna under ett visst tryck. Om någonting rapporteras skevt eller felaktigt dyker sanningen snabbt upp där ute. I en tid då objektiviteten hos många medier är på nedgång är det viktigare än någonsin att rapportera rätt. Aftonbladet var snabbast att avslöja att en svensk "kändis" är gripen i USA för mord. Här följer den lokala tidningen Daily News rapportering om händelsen:
Daily News
Posted: 11/24/2008 12:01:00 AM PST
HOLLYWOOD - A 45-year-old man died after being beaten and run over early Sunday morning by a sport utility vehicle driver who fled the scene, authorities said.
The man was crossing a street at 1:20 a.m. in the area of Selma Avenue and Schrader Boulevard when he got into a confrontation with the driver, who pulled over and got out of the car, said Los Angeles police Officer Karen Smith.
Och vad skriver aftonbladet.se?
LAPD bekräftar för nöjesbladet.se att den 55-årige pianisten var på väg hem från en lunch i Hollywood då olyckan inträffade. En svensk artist har gripits i Los Angeles misstänkt för inblandning i en märklig dödsolycka i Hollywood.
Jag har svårt att lita till hundra procent på en källa. Jag vill ofta se den andra sidan av historian. Internet är en färgglad boll, du kan vrida och vända ut och in på den och hela tiden få ny information. Det gäller bara att värdera all information rätt. De sociala medierna kommer aldrig att konkurrera ut de redan etablerade medierna. Vad som händer är att de blir integrerade. På många nyhetshemsidor finns nu även en avdelning som helt är uppbyggd på läsarmaterial. Det är där vi har framtiden, och det är någonstans där jag är just nu.
Det sociala mediet är inte tillräckligt pålitligt för att leva sitt eget liv. På en plattform som bygger på att leva och vara trovärdig passar den perfekt in. Där har vi en konvergens som kommer att slå.
Jag vet inte, men jag tror att jag ligger några år framför i tänket än hos den vanlige mediekonsumenten (Anna, 35 år, har de ex. på TV4 Gävle). Båda sidorna har givetvis rätt. Tidningarna har inte längre någon begränsning, de kan fylla på med hur mycket fördjupningar och krimskrams som helst på webben. Samtidigt lever de på att kränga lösnummer och en skandalrubrik säljer mer än den om hunden som bet en man. Förr i tiden kunde tidningarna komma undan med att skriva om vilken sensationellt bra match Björn Borg gjorde i andra omgången av US Masters, då matchen inte gick på varken TV eller radio. I dag har man som konsument möjlighet att följa allt. Just i detta nu sitter jag och halvser på en Champions League-match. En match som säkert går på en dyr kanal hos Viasat, det har jag inte råd med. Jag ser den gratis på internet. Om min teve skulle braka samman kan jag höra den på radio. Om jag skulle tappa hörseln kan jag följa matchen via liveuppdateringar på ett hundratal hemsidor. Det som är farligt älskvärt med nätet är att allt finns att hitta.
Om jag hittar något i en tidning som jag finner intressant, och som jag vill veta mer om, vet jag ofta vad sin kan finnas och var man kan hitta det. Inte för att jag tycker att det är så oehört intressant, men för att ta ett lätt exempel; "Världsstjärnan misstänkt för misshandel" är en inte allt för ovanlig rubrik. Visst vill man veta vem denna stjärna är, men mest av allt vill jag vet historierna bakom. I en tid då nästan alla som besitter en gnutta star quality har en blogg och/eller Facebook hittar man ofta nyheterna där. Om inte Papa Dees fru hade bloggat så mycket om och efter den påstådda misshandeln hade medietrycket aldrig varit så hårt på dem.
De sociala medierna sätter gammelmedierna under ett visst tryck. Om någonting rapporteras skevt eller felaktigt dyker sanningen snabbt upp där ute. I en tid då objektiviteten hos många medier är på nedgång är det viktigare än någonsin att rapportera rätt. Aftonbladet var snabbast att avslöja att en svensk "kändis" är gripen i USA för mord. Här följer den lokala tidningen Daily News rapportering om händelsen:
Daily News
Posted: 11/24/2008 12:01:00 AM PST
HOLLYWOOD - A 45-year-old man died after being beaten and run over early Sunday morning by a sport utility vehicle driver who fled the scene, authorities said.
The man was crossing a street at 1:20 a.m. in the area of Selma Avenue and Schrader Boulevard when he got into a confrontation with the driver, who pulled over and got out of the car, said Los Angeles police Officer Karen Smith.
Och vad skriver aftonbladet.se?
LAPD bekräftar för nöjesbladet.se att den 55-årige pianisten var på väg hem från en lunch i Hollywood då olyckan inträffade. En svensk artist har gripits i Los Angeles misstänkt för inblandning i en märklig dödsolycka i Hollywood.
Jag har svårt att lita till hundra procent på en källa. Jag vill ofta se den andra sidan av historian. Internet är en färgglad boll, du kan vrida och vända ut och in på den och hela tiden få ny information. Det gäller bara att värdera all information rätt. De sociala medierna kommer aldrig att konkurrera ut de redan etablerade medierna. Vad som händer är att de blir integrerade. På många nyhetshemsidor finns nu även en avdelning som helt är uppbyggd på läsarmaterial. Det är där vi har framtiden, och det är någonstans där jag är just nu.
Det sociala mediet är inte tillräckligt pålitligt för att leva sitt eget liv. På en plattform som bygger på att leva och vara trovärdig passar den perfekt in. Där har vi en konvergens som kommer att slå.
torsdag 6 november 2008
Blogginlägg #3
Jag erkänner utan minsta förbehåll; jag är en sucker till att läsa självbiografier, böcker om verkligheten och annat krims-krams som är förankrade i en värld som jag inte lever i, men som vissa tydligen lever.
Jag fascineras av historier med rötter i verkligheten. Böcker som berättar hur det är och har varit.
Jag har läst många böcker, båda bra och dåliga, men ska försöka hålla mig någorlunda inom ramarna och avhandla Lasermannen och El Choco.
"Based on a true story"...det är något lockande med det. Men samtidigt är jag fullt medveten om att bokens endast är baserad på en verklig händelse, sedan är den garanterat kryddad med pulshöjande kapitel som är ren fiktion och lögn. Men likföblådat, "Based on a true story"-tricket fungerar på mig. Samtidigt som jag köper en självbiografi eller ett litterärt verk som påstås ha förankring i verkligheten, rinner det jag läst av mig direkt jag är klar med den. Det finns inte en chans att jag skulle referera till El Choco om jag någon gång hamnade i en vild diskussion om standarden på Sydamerikanska fängelser. Inte heller tror jag att alla tjejer som bor i en husvagn och blir sexuellt utnyttjande som barn blir amerikanska porrskådespelerskor som Traci Lords skriver om. De skriver sin historia, men det finns oftast två sidor av ett mynt. Böckerna är för mig spännande, gripande och en perfekt stund för underhållning. Men inte mer än det.
Om jag ska hitta ett undantag är det Gellert Tamas bok om Lasermannen. Den är briljant, och då jag var lite väl ung för att slaviskt följa nyhetsrapporteringen kring fallen, gav boken mig nyttiga kunskaper om hur landet låg under början av 90-talet. Men även här finns saker som är skrivna på ren och skär rutin. Som att Lasermannens största misstag var att hoppa av plugget. Eller dramatiseringen av händelseförloppen. Det hade blivit mer trovärdigt om Tamas skrivit fakta, istället för att "Bengtsson satt och drack ett starkt kaffe och tänkte...".
Kontrasterna i boken är suveräna och den kopplar hela tiden samman det politiska klimatet med Lasermannens handlande.
Storyn är ju så fantastisk så det går knappt att misslyckas. Språket har vissa brister, bland annat de detaljerade romanbeskrivningarna som jag inte riktigt tycker om.
Från en intervju med Gellert Tamas berättar han att han hade över 700 tätskrivna sidor med material efter sina möten med Lasermannen.
"Ausonius hade tigit och ljugit i nästan tio år; nu bubblade berättelserna ur honom. Han talade detaljerat om mordförsöken och bankrånen, om förberedelserna, inköpet av mordvapnet, flyktvägarna. Men han berättade också om hur han blev inspirerad av Ny Demokrati, om sin favoritpolitiker Ian Wachtmeister, om hur han ansåg sig ha en sorts mandat och folkligt stöd för attentaten."
Vad är det som säger att just detta, tio år efteråt, är sanningen och inte ännu en lögn? Jag är tveksam, men jag tror detta har påverkat mig att svälja den någorlunda hel och ren:
"För en gastkramande och djuplodande verklighetsskildring av Sverige i början av 1990-talet som gör den närsynte samtidsbetraktaren klokare och eftervärlden upplyst."
Det var nomineringen till Guldspadevinnaren 2002.
Jag vill lita på media, jag vill tro att det jag läser är sant, och så länge man har fantasi kommer aldrig verkligheten överträffa dikten. Just därför passar det bättre att publicera en bok "based on a true story" än att skriva ett reportage, där man kanske måste stryka ett stycke för man har ingen täckning för påståendet. Aftonbladet hade i somras en artikelserier där man fick med en bilaga som var på ungefär 32 sidor som tog upp ett gammalt brott. Väldigt mycket läsvärde i den. Om Lasermannens historia berättades kommer jag inte ihåg, men det är väl det som blir kvar om man inte väljer att adjektivpynta berättelsen. Men hur långt är steget egentligen innan dessa kriminalhändelser ses som underhållning? Det är en fara i denna nya journalistik. New journalism har växt sig väldigt starkt på senare år, och jag tror inte att Truman Capote skulle vara upp över öronen förtjust i hur den ser ut i dag. Samtidigt förändras medielandskapet snabbt, och nu tror många att det som står på någon blogg är den totala sanningen och ingenting annat. Som sagt, det finns fler sidor av ett mynt. Jan Guillo säger att skönlitteratur ”är påhittade texter, mer eller mindre påhittade om det så är 1 – 9 eller 9 – 1. Journalistiska texter är inte påhittade texter. Det är skillnaden, ingenting annat.”
I Lasermannen slinker påhittade fakta och meningar in. Som att "polismannen tar upp en skrynklig sedel ur sin ficka för att betala för sitt kaffe".
- Samtliga bärande och viktiga citat är korrekta, men av dramaturgiska skäl finns det även citat som baseras på mina antaganden och som inte spelar någon annan roll än att föra historien framåt. De som är påhittade kan röra att någon har en fikapaus, då kan man låta någon säga att man ska ta en fika, säger Gellert Tamas.
Based on a true story var det. Lasermannen är baserad på en sann händelse, men inte tillräckligt sann för att den ska vara sann i egentlig mening rakt igenom.
Nu rinner mina tecken iväg. Jag lovade att beröra El Choco också. Den är okej. Även där en händelse som man inte kan misslyckas med. Men författaren har ett dåligt språk och boken känns väldigt snabbt skriven. Dessutom kan jag sätta min hatt på att den är väldigt diktad och kryddad. Det finns en amerikansk bok från samma fängelse. Jag har inte hittat den ännu, men jag skulle tro att El Choco är en svensk spegling av den boken.
Avslutningsvis vill jag tipsa om boken Shantamaran om ni diggar genren New journalism.
Jag fascineras av historier med rötter i verkligheten. Böcker som berättar hur det är och har varit.
Jag har läst många böcker, båda bra och dåliga, men ska försöka hålla mig någorlunda inom ramarna och avhandla Lasermannen och El Choco.
"Based on a true story"...det är något lockande med det. Men samtidigt är jag fullt medveten om att bokens endast är baserad på en verklig händelse, sedan är den garanterat kryddad med pulshöjande kapitel som är ren fiktion och lögn. Men likföblådat, "Based on a true story"-tricket fungerar på mig. Samtidigt som jag köper en självbiografi eller ett litterärt verk som påstås ha förankring i verkligheten, rinner det jag läst av mig direkt jag är klar med den. Det finns inte en chans att jag skulle referera till El Choco om jag någon gång hamnade i en vild diskussion om standarden på Sydamerikanska fängelser. Inte heller tror jag att alla tjejer som bor i en husvagn och blir sexuellt utnyttjande som barn blir amerikanska porrskådespelerskor som Traci Lords skriver om. De skriver sin historia, men det finns oftast två sidor av ett mynt. Böckerna är för mig spännande, gripande och en perfekt stund för underhållning. Men inte mer än det.
Om jag ska hitta ett undantag är det Gellert Tamas bok om Lasermannen. Den är briljant, och då jag var lite väl ung för att slaviskt följa nyhetsrapporteringen kring fallen, gav boken mig nyttiga kunskaper om hur landet låg under början av 90-talet. Men även här finns saker som är skrivna på ren och skär rutin. Som att Lasermannens största misstag var att hoppa av plugget. Eller dramatiseringen av händelseförloppen. Det hade blivit mer trovärdigt om Tamas skrivit fakta, istället för att "Bengtsson satt och drack ett starkt kaffe och tänkte...".
Kontrasterna i boken är suveräna och den kopplar hela tiden samman det politiska klimatet med Lasermannens handlande.
Storyn är ju så fantastisk så det går knappt att misslyckas. Språket har vissa brister, bland annat de detaljerade romanbeskrivningarna som jag inte riktigt tycker om.
Från en intervju med Gellert Tamas berättar han att han hade över 700 tätskrivna sidor med material efter sina möten med Lasermannen.
"Ausonius hade tigit och ljugit i nästan tio år; nu bubblade berättelserna ur honom. Han talade detaljerat om mordförsöken och bankrånen, om förberedelserna, inköpet av mordvapnet, flyktvägarna. Men han berättade också om hur han blev inspirerad av Ny Demokrati, om sin favoritpolitiker Ian Wachtmeister, om hur han ansåg sig ha en sorts mandat och folkligt stöd för attentaten."
Vad är det som säger att just detta, tio år efteråt, är sanningen och inte ännu en lögn? Jag är tveksam, men jag tror detta har påverkat mig att svälja den någorlunda hel och ren:
"För en gastkramande och djuplodande verklighetsskildring av Sverige i början av 1990-talet som gör den närsynte samtidsbetraktaren klokare och eftervärlden upplyst."
Det var nomineringen till Guldspadevinnaren 2002.
Jag vill lita på media, jag vill tro att det jag läser är sant, och så länge man har fantasi kommer aldrig verkligheten överträffa dikten. Just därför passar det bättre att publicera en bok "based on a true story" än att skriva ett reportage, där man kanske måste stryka ett stycke för man har ingen täckning för påståendet. Aftonbladet hade i somras en artikelserier där man fick med en bilaga som var på ungefär 32 sidor som tog upp ett gammalt brott. Väldigt mycket läsvärde i den. Om Lasermannens historia berättades kommer jag inte ihåg, men det är väl det som blir kvar om man inte väljer att adjektivpynta berättelsen. Men hur långt är steget egentligen innan dessa kriminalhändelser ses som underhållning? Det är en fara i denna nya journalistik. New journalism har växt sig väldigt starkt på senare år, och jag tror inte att Truman Capote skulle vara upp över öronen förtjust i hur den ser ut i dag. Samtidigt förändras medielandskapet snabbt, och nu tror många att det som står på någon blogg är den totala sanningen och ingenting annat. Som sagt, det finns fler sidor av ett mynt. Jan Guillo säger att skönlitteratur ”är påhittade texter, mer eller mindre påhittade om det så är 1 – 9 eller 9 – 1. Journalistiska texter är inte påhittade texter. Det är skillnaden, ingenting annat.”
I Lasermannen slinker påhittade fakta och meningar in. Som att "polismannen tar upp en skrynklig sedel ur sin ficka för att betala för sitt kaffe".
- Samtliga bärande och viktiga citat är korrekta, men av dramaturgiska skäl finns det även citat som baseras på mina antaganden och som inte spelar någon annan roll än att föra historien framåt. De som är påhittade kan röra att någon har en fikapaus, då kan man låta någon säga att man ska ta en fika, säger Gellert Tamas.
Based on a true story var det. Lasermannen är baserad på en sann händelse, men inte tillräckligt sann för att den ska vara sann i egentlig mening rakt igenom.
Nu rinner mina tecken iväg. Jag lovade att beröra El Choco också. Den är okej. Även där en händelse som man inte kan misslyckas med. Men författaren har ett dåligt språk och boken känns väldigt snabbt skriven. Dessutom kan jag sätta min hatt på att den är väldigt diktad och kryddad. Det finns en amerikansk bok från samma fängelse. Jag har inte hittat den ännu, men jag skulle tro att El Choco är en svensk spegling av den boken.
Avslutningsvis vill jag tipsa om boken Shantamaran om ni diggar genren New journalism.
onsdag 8 oktober 2008
Blogginlägg#2
Hur får en nyhet såpass stort allmänintresse att namnpublicering är okej, frågar jag mig.
Den senaste tiden har det skett flera namn- och bildpublicering på personer som är dömda och i vissa fall misstänkta för brott.
Jag är för namnpublicering och anser att tidningarna överlag är för försiktiga att hänga ut personer.
I exemplet om skolmassakern i Finland anser jag dock att medierna var för snabba med att publicera namn och bild. Jag har svårt att se att de svenska medierna var så säkra på att det var, den då levande, mannen som stod bakom skolskjutningen. I samma fall ville ju mördaren ha uppmärksamhet, och ska vi bjuda på det? Jag är tveksam och det lämnar en bitter eftersmak i min mun.
Vi lever i en tid då man med rätt källor kan få tag i det mesta, vem som gjort vad, och hur, från hemmet. Hagamannens och den tyska kvinnans identitet publicerades först på ett Internetforum innan de dök upp i tidningar. Tråden om Arbogamorden har på Flashback haft över 2 500 000 miljoner visningar, och då bilden på kvinnan publicerades omaskerad tippar jag att minst 500 000 personer redan då hade sett kvinnan, då hon länge hade öppen profil på bland annat Facebook.
Hur som haver, tidningarna sorterar vilka nyheter som ska lyftas fram och belysas för allmänheten. Därefter kan de trycka på så att de får till stånd en namnpublicering. Är det skillnad på brott och brott eller människa och människa? Jag är rätt så övertygad om att tidningarna aldrig skulle ha publicerat Hagamannens namn och bild om det hade varit en man med utomeuropeiska rötter. Som stöd för detta ber jag er jämföra Hagamannens brott med den s.k. Smygaren som jag tog upp i mitt förra inlägg.
En grej som äcklar mig och som vi säkert kommer att få se mer av i framtiden är "penga-publicering". Aftonbladet ägnade sig åt det förra veckan då de publicerade namn och bild på den unge man som är misstänkt för mordet på 20-åriga Nathalie i pappersupplagan av tidningen men ej på deras webbsida.
Expressen pungar ut hundratusentalskronor för att få gå ut med att Sanna Bråding är den kändis som dömdes för narkotikabrott.
Varför gör tidningarna så? Givetvis är det som så att nyfikenheten hos allmänheten är lönsam.
Om den artist som är misstänkt för två fall av misshandel hade varit exempelvis Thorsten Flinck hade det garanterat stått i tidningarna redan. Nu ska det bli väldigt intressant att se om tidningarna vågar gå ut med att en svart artist har misshandlat en svensk tjej. Allmänintresse saknas knappast.
Jag tycker det är fel att göra skillnad på folk och folk. Vi är väl alla gjorde av samma skrot och korn.
Den senaste tiden har det skett flera namn- och bildpublicering på personer som är dömda och i vissa fall misstänkta för brott.
Jag är för namnpublicering och anser att tidningarna överlag är för försiktiga att hänga ut personer.
I exemplet om skolmassakern i Finland anser jag dock att medierna var för snabba med att publicera namn och bild. Jag har svårt att se att de svenska medierna var så säkra på att det var, den då levande, mannen som stod bakom skolskjutningen. I samma fall ville ju mördaren ha uppmärksamhet, och ska vi bjuda på det? Jag är tveksam och det lämnar en bitter eftersmak i min mun.
Vi lever i en tid då man med rätt källor kan få tag i det mesta, vem som gjort vad, och hur, från hemmet. Hagamannens och den tyska kvinnans identitet publicerades först på ett Internetforum innan de dök upp i tidningar. Tråden om Arbogamorden har på Flashback haft över 2 500 000 miljoner visningar, och då bilden på kvinnan publicerades omaskerad tippar jag att minst 500 000 personer redan då hade sett kvinnan, då hon länge hade öppen profil på bland annat Facebook.
Hur som haver, tidningarna sorterar vilka nyheter som ska lyftas fram och belysas för allmänheten. Därefter kan de trycka på så att de får till stånd en namnpublicering. Är det skillnad på brott och brott eller människa och människa? Jag är rätt så övertygad om att tidningarna aldrig skulle ha publicerat Hagamannens namn och bild om det hade varit en man med utomeuropeiska rötter. Som stöd för detta ber jag er jämföra Hagamannens brott med den s.k. Smygaren som jag tog upp i mitt förra inlägg.
En grej som äcklar mig och som vi säkert kommer att få se mer av i framtiden är "penga-publicering". Aftonbladet ägnade sig åt det förra veckan då de publicerade namn och bild på den unge man som är misstänkt för mordet på 20-åriga Nathalie i pappersupplagan av tidningen men ej på deras webbsida.
Expressen pungar ut hundratusentalskronor för att få gå ut med att Sanna Bråding är den kändis som dömdes för narkotikabrott.
Varför gör tidningarna så? Givetvis är det som så att nyfikenheten hos allmänheten är lönsam.
Om den artist som är misstänkt för två fall av misshandel hade varit exempelvis Thorsten Flinck hade det garanterat stått i tidningarna redan. Nu ska det bli väldigt intressant att se om tidningarna vågar gå ut med att en svart artist har misshandlat en svensk tjej. Allmänintresse saknas knappast.
Jag tycker det är fel att göra skillnad på folk och folk. Vi är väl alla gjorde av samma skrot och korn.
onsdag 17 september 2008
Blogginlägg#1
Under sommaren fick jag höra av en vän med god insyn i den ekonomiska branschen att en stor Svensk bank troligtvis kommer att försvinna under 2009. Hans råd var alarmerande och oroande.
– Flytta pengarna fort som fan, om du har pengar undansparande på banken kan du förlora rubbet, berättade han.
Han hade för länge sen flyttat sina pengar och satsat på säkrare ställen att placera sina pengar på.
Oavsett om vi vill det eller ej, vi påverkas av USA och globaliseringen leder till att vi kommer närmre Amerika medan vi flyter allt längre ifrån Asien. Den stora bolånekrisen i Amerika kommer så småningom slå hårt mot många svenskar, i alla fall om vi ska tro min vän som arbetat med Ekonomi i herrans massa år.
Just att det som händer i Amerika på ett eller annat sätt kommer att påverka även oss är ett resultat av mediernas nyhetsrapportering. Sedan tror jag även att det är enklare att vara källkritisk till de amerikanska nyheterna i jämförelse med de nyheter som blir rapporterade om från Indien. Jag läser just nu en bok, en reseberättelse och romantiskt historia om Indien. Och den bild jag fått hittills är att om myndigheterna rapporterar om en miljon hemlösa, så är det en höftning och det är knappats några ståtliga byggnader som har raserats. Poliserna i Indien skövlar då och då ner hela kvarter i kåkstäder för att de inte ska växa mer.
Vi lever i en tid då de stora kvällstidningarna retuscherar bilder på misstänkta svarta personer så de ska se vita ut. Kvällstidningarna använder sig av ”Svenne-silhuetter” så då Torbjörn Tennsjö i inslaget pratar om en rasistisk nyhetsvärdering sätter han huvudet på spiken i att asiater och afrikaner är okända för oss. Men i själva verket så skyddar ju kvällstidningarna allt som oftast invandrare som begår brott medan etniska svenskar snabbare hängs ut. Det tydligaste exemplet på det på senare tid är ”Smygaren” i Göteborg som anhölls misstänkt för 13 våldtäkter kontra ”Hagamannen” som anhölls för sju våldtäkter. I det senare fallet hängdes den misstänkte ut omedelbart vid gripandet medan ”Smygaren” trots fällande domar hittills inte fått sitt namn eller bild publicerad i någon tidning.
Jag var i New York då orkanen Hanna svepte in mot Amerika. Jag var i Västindien och snuddade vid orkanen Ike. Visst tar radioprogrammet upp ett intressant ämne, men hur det än vrids och vänds på detta så anser jag inte att nyhetsrapporteringen har varit skev. Orkansäsongen för året har varit kraftigare än tidigare år och orsakat skador för flera hundratals miljoner, om vi ska höfta så har orkanerna gjort 1 miljon människor hemlösa i flera länder, och satt den amerikanska ekonomin åter i gungning, något som kan komma slå hårt mot mängder av svenskar inom kort. Om vi ska ta och kalkylera procentfrågan så har 10 procent av Haitis befolkning blivit hemlösa. Katastrofen i Indien gjorde knapp en procent av befolkningen hemlösa.
Medierna ska rapportera om vad de tycker läsarna ska tycka till om, inte rapportera om vad läsarna ska tycka. En orkan som sveper över Västindien och slår ut oljeplattformar på dess resa till Amerika och får hundratusentals människor att överge sina hem är lättare att tycka till om än någon katastrof i en Indisk provins gemene man aldrig hört talas om. När vi ändå är inne i skev rapportering, något jag får ta del av dagligen är CNN, BBC, Fox och andra TV-medier jag får in rapporterar mer om McCain & Palin än om Obama, då jag läser Svenska medier anser jag att det är tvärtom. Varför det är så vet jag inte, men vi kan hoppas att det är för att göra mediernas rapportering mindre "rasistisk" och leder till en bättre värld.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)